NYA RÖN om KOLLOIDALT SILVER

https://issuu.com/medicinskaccess/docs/_ma119, sid 66-69

Användningen av kolloidalt silver (KS) har fortsatt att väcka debatt i Sverige och nu även i Finland. Min tidigare artikel om kolloidalt silver i Medicinsk Access, 2016 #3, fick ett stort genomslag och ledde bland annat till en intervju och ett inslag i filmen »Silverbibeln», som finns på Almanova/Youtube (1). Det känns angeläget att komma med ytterligare förklaringar till hur och varför kolloidalt silver verkar fungera.

 

Läkemedelsverket har klargjort att kolloidalt silver inte är registrerat som läkemedel och därför inte får marknadsföras som ett läkemedel med effekt på infektioner och sjukdomar såsom ebola (2), malaria och cancer. Det saknas vetenskapliga studier, vilket inte hindrade en registrering som kosttillskott före 2007 (3, 4).

Var och en är dock i sin fulla rätt att använda kolloidalt silver såväl för invärtes som för utvärtes bruk. Information finns på sociala media.

Nämnas kan att FDA i USA godkänner kolloidalt silver som kosttillskott fr o m 1999, dessförinnan var det registrerat som mineraltillskott. WHO skriver i sina riktlinjer för dricksvatten att 10 g Ag under en livstid, är en helt säker dos (5). Vattentankarna på stora fartyg, vattenreningsverk och vattenåteranvändning i NASA:s rymdfarkoster har länge renats med kolloidalt silver.

Kolloidalt silver är i Sverige registrerat som vattenreningsprodukt och lyder under kemikalieinspektionen. Sverige och EU godkänner användningen av silver i form av desinfektionsmedel.

Det är intressant att se hur kolloidalt silver under det senaste halvseklet nedgraderats från läkemedel, till godkänt mineraltillskott, till allmänt kosttillägg och nu betraktas som desinfektionsmedel. En pågående utvärderingsprocess skall bedöma om silver som desinfektionsmedel är acceptabelt ur miljö- och hälsosynpunkt (6, 7).

Vad är kolloidalt silver?

En lösning av kolloidalt silver består av vatten till 99,999 procent om det i detta vatten finns 10 ppm silverpartiklar i form av joner och oladdade partiklar. Koncentrationen i vattnet uttrycks i ppm (parts per million). Storleken på partiklarna varierar runt 10 nanometer undantagsvis upp till 100 nanometer. En nanometer är en miljarddels meter. Ju mindre partikeln är desto större blir den exponerade ytan med Ag+ i relation till volymen. Den pyttelilla storleken medför en ökad exponering av Ag-jonerna i jämförelse med de större partiklarna. Silvernanopartiklar under 20 nm är t ex mer än 100 gånger så effektiva som de större partiklarna p g a de små partiklarnas stora yta i förhållande till sin volym (8). Storleken på partiklarna såväl som koncentrationen har således betydelse för det kolloidala silvrets verkningsgrad.

Fördelningen mellan de aktiva Ag-jonerna och de inerta Ag-nanopartiklarna (Ag-NP) kan variera i olika lösningar, exempelvis 70/30 i Ionosil.

Partiklarna kan jämföras med storleken av DNA-strängarna på längden (10 nm). Dessa partiklar tar sig genom biologiska barriärer såsom cellmembran och cellväggar och är t ex betydligt mindre än de röda blodkropparna (7000 nm). Det finns inga studier på om partiklarna kan ta sig igenom blodhjärnbarriären eller moderkakan (9).

 

Var finns normalt dessa små silverpartiklar?

De finns i vårt kretslopp, i jorden och i vattnet vi dricker. Vi tar upp 40-88 mikrogram silver per dag genom maten vi äter och vattnet vi dricker. Upptaget kan variera beoende på jordarnas beskaffenhet och typen av livsmedel. Svamp kan innehålla mer än 100 mikrogram Ag per kg. I takt med att kroppen tar upp silver, utsöndrar kroppen silver främst via lever och galla för att reglera silverinnehållet i kroppen, till en mindre del via njurarna. Studier visar att kroppen kan reglera ett intag av 2000 mikrogram silver dagligen under flera månader genom att öka utsöndringen i motsvarande grad (10). Man anser att en normal koncentration av silver i blodserum är mindre än 2 mikrogram per liter (11). Kroppen beräknas innehålla totalt 1 mg silver.

Tack vare vår kropps förmåga till balans, vilken utvecklats under hela mänsklighetens historia, så hålls silverhalten tämligen konstant.

 

Kan man bli förgiftad av KS och få blåfärgning (argyria)?

Silver har en låg grad av toxicitet i den mänskliga kroppen (12). 1999 skickade en fabrikant för KS in följande förfrågan till FDA: Hur många döda, hur många fall av allergier, hur många biverkningsrapporter, hur många fall av argyri med elektrokolloidalt silver respektive kolloidalt silver utan stabiliserande substans  har ni registrerat? Svaret blev INGA på alla frågorna (13).

För att få i sig 10 gram silver så måste man dricka 1000 liter elektrokolloidalt silver med 10 ppm, vilket är en omöjlighet.

I in vitro-preparat ansamlas silver, eftersom det inte elimineras. Utsöndringen från människokroppen är 95-99 procent redan första dygnet efter intag (10). Halveringstiden har beräknats till flera dagar utifrån in vitro-studier på cellodlingar (5). Det speglar just svårigheten att överföra data från in vitro- till in vivo-studier och förklarar litteraturens motsägelsefulla information. I djurmodeller använder man ofta höga koncentrationer av Ag, upp till 1000 mikrogram per kg. Studierna är oftast baserade på toxiska silversalter typ silvernitrat. Cellodlingar har dessutom inte heller levande kroppars kompensationsmekanismer genom immunsystem och utrensningssystem.

I tidigare litteratur kallades även silversalter för kolloidalt silver. Olika silverföreningar, exempelvis silvernitrat, som intagits oralt kunde ge argyri. Silvernitrat har även använts för behandling i urinblåsan och som lapis (AgNO3) i de nyföddas ögon för att förhindra gonorrésmitta. Detta silversalt var 30 000 gånger starkare än KS på 10 ppm. Det innehöll således 300 000 ppm. Enligt uppgift har silvernitrat en dödlig dos på 10 gram (14). Rent silver i mängder om 5 gram per kilos kroppsvikt verkar å andra sidan inte ge några biverkningar, detta har verifierats genom djurstudier (15a)

Det finns i litteraturen en fallbeskrivning av en 17-årig pojke med utbredda djupa brännskador, som fått argyri genom en systemeffekt efter behandling med förband innehållande silver. Hans serumblodvärde nådde en topp på 107 mikrogram/kg (15b). Det krävs således en hög exponering under lång tid för att ge argyri.

Sägas bör att varken FDA eller Giftinformationscentralen har några anmälda fall av argyri på elektrokolloidalt silver.

 

Varför anses silver inte som en nödvändig spårmetall i kroppen?

Man säger att silver i motsats till koppar, zink, selen, krom, magnesium, mangan och molybden inte deltar i några enzymatiska processer och alltså inte är essentiellt. Det stämmer att man inte funnit någon sådan betydelse. Silver går igenom kroppen mer eller mindre fullständigt och inert under ett dygn, endast en liten reserv finns kvar.

Å andra sidan visar flera studier att silver är viktigt för bekämpning av mikrober samt för vårt immunförsvar (16). Hårmineralanalyser har visat att låga värden på silver är kopplat till ökad infektionsbenägenhet (17).

Förbandsmaterial som frisätter silverjoner över svårläkta sår och brännskador har använts sedan tidigt 1970-tal för den goda antibakteriella effekten (11). Det visade sig att Ag-jonerna har en antiseptisk och läkande effekt på skadad hud. Silverjonerna ökar syretillförseln och inducerar därigenom en ökning av lymfocyter och röda blodkroppar (18, 22). Den ökade syretillförseln medför en ökad vätesuperoxidhalt i kroniska sår, som i sin tur inducerar proliferation av ny vävnad genom induktion av VEGF (Vascular Endothelial Growth Factor). Det medför att läkningen påskyndas väsentligt (19). Silverjonerna kan modulera ett överaktivt immunförsvar. Rodnad och svullnad minskar genom att de pro-inflammatoriska signalsubstanserna (cytokinerna) dämpas (20, 21, 22).

Det är oomtvistat att silver har klinisk effekt på sårbehandling med snabb läkning och minimal ärrbildning (23).

 

Silver samarbetar med olika delar av immunsystemet för att bekämpa främmande proteiner i form av bakterier, virus och svamp, och bidrar även till phagocytos av defekta kroppsceller och dess nedbrytningsprodukter. Det resulterar bland annat i en snabbare apoptos av artfrämmande proteiner (24, 25).

Normala kroppsceller har stabila mitokondrier med en låg halt av ROS p g a kroppens egna antioxidanter, som normalt skyddar friska celler (11).

 

Silvret fungerar i människokroppen tack vare ett levande biologiskt system.

Just det faktum att silver inte ingår i enzymatiska processer, gör att det betraktas som en genomgångsmetall. Silvret kan via intracellulära metalloproteiner som metallothionin genomkorsa cellmembranen (26). Silverjonen Ag+ är väldigt reaktiv i vätska, varför man inte anser att silvret tar sig fram via diffusion. Ag-jonen reagerar lätt med saltsyrans kloridjoner i magsäcken och bildar silverklorid. Kroppens ammoniak löser upp silverkloriden. Det nya komplexet kan sedan binda till plasmaproteiner såsom globuliner, som fungerar som metalloprotein (5). Ag-jonen är som sagt väldigt reaktiv och kan bära syreatomer (O) tio till tjugo gånger sin egen volym.

Vi kan lätt dra parallellen med järn (Fe), som binder mycket syre och forslas med det välkända metalloproteinet hemoglobin i blodbanan.

 

Hypotesen om varför silver är verksamt mot mikrober.

Forskning in vitro visar att silver fungerar genom katalytisk oxidation. Per definition förbrukas inte en katalysator.

Processen börjar med att Ag-jonerna absorberar stora mängder reaktivt syre, som reagerar med sulfhydryl-grupper på bakteriernas yta. H+ (väte) lossnar från dessa grupper och bildar H2O (vatten). Kvar blir R-S-S-R-bindningar med inaktivt svavel. Bakteriens cellvägg och cellmembran går sönder, vilket blockerar energidistributionen och cellandningen. Då bakterier saknar cellkärna ligger DNA-materialet fritt i cytoplasman, lättillgängligt för silverjonerna och kroppens immunceller. Det tredje steget är när Ag-jonerna binder sig till mikrobens DNA och bildar klumpar, som kan ses i elektronmikroskop. Bakterien kan inte längre reproducera sig, varvid infektionen slutar att sprida sig (27).

ROS (Reactive Oxygen Species) från syret bundet till Ag-jonerna sätter igång T-cellerna, som identifierar inkräktaren som främmande protein. Immuncellerna stimuleras till att öka i antal och även öka sin effektivitet. De phagocyterande makrofagernas (mastcellernas) aptit ökar genom att de skadade mitokondrierna frisätter mer väteperoxid (28).

 

Kolloidalt silver anses vara så effektivt tack vare de multipla sätten att angripa mikrober och defekta celler, som upplevs som artfrämmande protein. Traditionella antibiotika angriper endast bakteriernas cellväggar och har därför ingen effekt på virus, som saknar cellväggar. Med anledning av den tilltagande antibiotikaresistensen vore det angeläget att utforska substanser med andra angreppsmetoder. Resistensutveckling med kolloidalt silver försvåras p g a de multipla angreppspunkterna i synnerhet blockeringen av cellandningen, som gör att bakterien går under innan den hinner mutera och bli resistent (29, 30).

Kolloidalt silver har även fördelen att vara självrenande genom de antiseptiska egenskaperna. Det gör att KS inte behöver förvaras i kyla utan kan användas i varma klimat, vilket man gjort i t ex Afrika.

 

Forskningen har hittills varit mer inriktad på toxikologi och användning i omgivningen än på humanmedicin. Forskarna ser nu möjligheten att använda silvernanopartiklar för en rad olika funktioner tack vare Ag-NP:s höga biokompatibilitet och deras antibakteriella förmåga. Det växande området med medicinskteknisk utrustning såsom katetrar och olika implantat, tolereras bättre av kroppen genom överdrag av Ag-nanopartiklar. Framförallt motverkas mikrobiologisk påbyggnad.

 

Kolloidalt silver skulle med fördel kunna bli ett komplement till traditionell cytostatikabehandling, till infektionsbehandling vid antibiotikaresistens och sårbehandling. Man ser även möjligheten att skräddarsy nanopartiklar för att leverera biomolekyler till specifika celler för behandling av sjukdomar.

Dessa applikationer medför en vidare utveckling av silvernanopartiklar, vilket sammanför industri, akademi, forskningslaboratorier och reglerande myndigheter. De uppenbara svårigheterna att extrapolera från invitro-studier till in-vivo gör det angeläget med invivo-studier. ADME-studier (Absorption, Distribution, Metabolism och Excretion) behövs för att fastställa doser och verkningsmekanismer för olika användningsområden (31).

 

 

 

 

 

 

 

 

About the Author

Agneta Schnittger
Agneta Schnittger, Med Dr, med svensk specialistutbildning i gynekologi och obstetrik samt fransk vidareutbildning i nutrition och diabeteskunskap på medicinska fakulteten, universitetet i Montpellier.

Be the first to comment on "NYA RÖN om KOLLOIDALT SILVER"

Leave a Reply